hemma

Jag fyller 23 i sommar, jag bor hemma och jag trivs bra här. Vi bor fyra stycken i vårt hus, med vår katt, på vår gård, med våra rutiner och våra traditioner. Vi går varandra på nerverna ibland och vi äter tacos på fredagarna ibland, vi kramas ibland och vi är utomhus ibland. Vi är en vanlig familj i ett vanligt hus, men det är min familj och det är mitt hemma. Och när jag tänker på att flytta hemifrån väller känslorna över mig, hur ska någonting annat någonsin kunna kännas som mitt hem? Jag kan inte räkna hur många gånger jag svalt tårarna samtidigt som jag känt glada fjärilar i magen, jag har ingen aning om hur det här egentligen ska gå till, men jag ska flytta hemifrån. 

 

Under en lång period har jag både bott hemma och bott mycket hos Johannes, att det är med honom jag slutligen kommer bo med är det inga tvivel om. Men steget att faktiskt flytta hemifrån har varit ett vingligt, tveksamt och väldigt långsamt steg. Samtidigt som jag är högst medveten om att jag inte kommer bo särskilt långt hemifrån så vänder sig kroppen ut och in när jag tänker på att inte vara hemma varje dag, att mina saker kommer vara på ett annat ställe och att jag inte längre ska bo med min familj.

 

Att bo med Johannes, att skapa ett eget ställe tillsammans med honom och att göra lägenheten till vårt gemensamma hem kommer att vara underbart. Det kommer att vara spännande, lärorikt, mysigt, roligt och givande, men det kommer också att vara läskigt och ovant. Förmodligen så gör jag allt det här till en mycket större grej än vad det är, folk flyttar hemifrån varje dag och det är inget konstigt med det, men för mig känns det inte som något vardagligt eller småaktigt, för mig känns det som så mycket mer. För mig känns det i hela kroppen, i varenda tanke och i varenda känsla. Åt alla håll, högt och lågt så känns det hela tiden. På alla möjliga sätt som jag inte kan beskriva med ord.

 

För mig känns det väldigt mycket. 

Och ibland gör det väldigt ont, men ibland pirrar det av nyfikenhet.

Men jag antar att det är okej att känna alla möjliga känslor. Och att åka hem precis när som helst.

Tänker också så där ibland, men samtidigt så tycker jag att det ska bli skönt när jag en gång är där. Skaffa sina egna rutiner och vanor. Få sitt egna space. Men det är inte alltid så lätt.

det är mer än okej att känna på en massa olika sätt över det _:)

Är i precis samma sits som du, tänker så jag med ibland

Känner igen mig så väl..
Flyttade ihop med min kille i somras och det var helt underbart när jag väl gjorde det. Men innan det trodde jag aldrig att jag skulle kunna "lämna" mina föräldrar och mitt hem. Men jag är där och hänger rätt mycket ändå =)

Vilken vacker bild!!!!

Jag fyller snart 20 och i min familj står vi alla extremt nära varandra, jag visste inte hur jag skulle reagera men jag sov ofta över hos min pojkvän(och hans familj) jag bodde i princip där. Den första mars har jag och min pojkvän varit sambos i ett halvår och det är helt klart ett av de bästa besluten jag tagit! :) Hemma hos mamma och pappa kommer alltid att vara mitt hem i hjärtat men vem har sagt att man inte kan ha flera hem? ;) Lycka till! :D

Det kommer bli så bra, Cornelia. Tänk att när du har flyttat så kommer allt det där braiga med att bo hemma och vara med din familj fylla dig så fort du kommer hem igen. Men allt det där tråkiga, som att man går varandra på nerverna osv är oftast borta. Det är en lyx att komma hem och känna sig både borta och hemma på samma gång :)