Idag, fast för ett år sedan, brann himlen i sina allra vackraste färger, det var mormor som gjorde det och sedan dess är hon varje vacker himmel. Min mormor kunde skratta som ingen annan, ett öppet och ärligt, klingande skratt. Hon var mån om alla i sin närhet och bara genom att finnas lärde hon oss alla vad kärlek och omtanke egentligen är. Min mormor doftade pioner och kanelbullar, trygghet och tillit. I mormor fanns aldrig något hat, inte ett uns av något ont, men i mig brände ilskan när hon lämnade oss. Jag hatade sjukdomen som långsamt men tydligt tog henne ifrån oss, jag grät om nätterna och saknade henne innerligt långt innan vi förlorade henne för gott. Den smärtan jag, vi, kände när hennes minnen gradvis suddades ut gjorde att sorgen tog vid långt innan hennes sista vinter.

 

Nu har ett år gått sedan hon viskade "lilla vännen" för sista gången, ett år sedan hon försökte ta våra händer för att hålla sig kvar vid livet så som vi känner det. För ett år sedan förlorade hon kampen mot sjukdomen samtidigt som världen förlorade en av sina vackraste själar. Jag kommer aldrig glömma vad sjukdomen gjorde med mormor, men hur mycket den än tog från henne, hur mycket den än förändrade henne lyckades den inte radera den oändliga kärlek hon visade oss alla, även långt efter att hon glömt våra namn. 

 

♥ ♥ ♥

 

Jag saknar henne varje dag, jag saknar hennes ord, jag saknar hennes doft och att berätta om mina drömmar för henne. Jag saknar hur hon svarade i telefon, historierna hon berättade och hur hennes kakor smakade. Hon finns inte hos oss längre, men hon är alltid med oss. Hon vakar över oss.

 

Hon är varje vacker himmel, hon är varje doft av pion. ♥