Jag är på väg till Vansbro nu för att simma tre kalla kilometer. Tänkte bara säga att om ni känner för det kan ni följa mig på mystory, lägg till @corneliaer på snapchat i så fall. Hejarop mottages tacksamt! Vi hörs!

UPPDATERING:

Johannes följde med mig till Vansbro och höll mig sällskap ända fram till start. Jag hade inte varit nervös innan men när vi skulle åka hemifrån kom nervositeten och pirret i magen som ett brev på posten. Jag hade inte tränat särskilt mycket inför loppet, men jag är relativt trygg i min teknik. Har dock inte alls fått ihop den distansträning jag hade tänkt mig, utan har max simmat 1500 meter (2000 m. vid ett tillfälle) åt gången och sammalagt skrapat ihop kanske 8 kilometer sedan jag anmälde mig i maj. Våtdräkten provade jag för första gången i fredags och den var inte alls bekväm, det kändes som att jag blev strypt vilket gjorde det väldigt obehagligt. 

Väl på plats i Vansbro var nervositeten borta, vi var där i god tid och höll till vid startområdet timmen innan det var dags. Mamma och pappa hann dit en stund innan jag gick in i startfållan och det kändes skönt att få lycka-till-kramar av dem och Johannes. Jag var beredd på att det skulle vara kallt i vattnet, så kylan gjorde mig inte så mycket just när jag gick ned i vattnet, men när jag började simma tror jag att min kropp fick någon slags minichock av kombinationen kyla, nervositet, trängsel och vetskapen om att ha 3 kilometer framför mig som gjorde att jag inte kunde andas. Det var riktigt obehagligt de första 50-100 m. och jag tänkte att "känns det så här hela vägen så går det inte", det släppte dock som tur var och jag hittade snabbt tillbaka till motivationen. Våtdräkten satt bättre i halsen efter en omgång med saxen och jag var tacksam över att ha den eftersom kylan var påtaglig även med våtdräkt. Vid starten drog det in mörka moln på den tidigare klarblå himlen, men SMHI lovade en regnfri lördag så vi antog att molnen skulle passera obemärkt. Icke. Någonstans mellan 500-1000 simmade meter drog åskan in över oss, det small, dundrade och blixtrade utan dess like. 

Det var väldigt trångt i vattnet, jag ångrar att jag inte var mer på i starten, jag hamnade rätt lång bak i min startgrupp och fick sick-sacka mig fram mellan simmarna. Det var omöjligt att komma in i någon slags rytm eftersom jag hela tiden blev insimmad i/simmade in i någon. Vattnet var mörkt och det var svårt att orientera sig, jag såg ungefär så långt som min egen hand så att ta sig fram mellan alla deltagare var ett jäkla trixande.

Mellan 1000-2000 meter blev det glesare mellan simmarna och där kom jag in i ett riktigt behagligt tempo där jag kunde hitta min egen takt. Jag och de andra som simmade i samma tempo kom dock ikapp delar av de två tidigare startgrupperna (som startade 15 resp. 30 minuter innan min grupp) och då blev det direkt trångt igen. De första två kilometrarna simmas medströms i Vanån och den sista kilometern simmas motströms i Dalälven.

När vi simmade upp i älven var rådet att hålla sig längst till höger eftersom strömmarna är svagast där, jag såg dock direkt att det skulle vara helt hopplöst att simma där eftersom de allra flesta gjorde just det. Jag valde därför att göra helt tvärt om och höll mig längst till vänster. Med- och motströmmarna kände jag helt ärligt inte av, men däremot gick kylan i älven inte att  ta miste på - satan i gatan vad kallt det var! Kändes som brain-freeze i hela huvudet och det värkte i kroppen. När det var 500 meter kvar såg jag målet och dessutom hade jag nästan en kilometer tidigare fått syn på min lilla hejarklack som följde mig längs älvkanten. Jag tänkte på när jag tidigare simmat förbi markeringen "2500 meter kvar" och det kändes som en helt annan dag! Jag försökte hålla min rytm och hade bestämt mig för att räkna 100 armtag åt gången för att koncentrera mig på siffrorna istället för att tänka på hur det kändes och när jag tittade mot målet 300 armtag senare kändes det som att det hade flyttats längre bort än när jag först såg det. 

Sista biten minns jag inte. Jag bara simmade. Det var så jäkla trångt och jag svor konstant under vattnet de sista 500. Det sparkades, trängdes och knuffades (alltså ingen sparkade ju så klart någon med flit, men det blev ju så eftersom det var så trångt) och eftersom jag kanske är lite för snäll var jag defensiv och försökte vara så lite ivägen som möjligt. När jag närmade mig målet kände jag dock bara att "nä, nu jävlar SKA JAG FRAM" och när jag slog handen i tidtagningsmarkeringen kände jag en enorm lättnad.

När jag hämtade ut min förvaringspåse bröt ovädret ut på riktigt, åskan och blixtarna fick sällskap av enorma hagelkulor och ett rejält, ihållande skyfall. Kanske ovärd information men jag måste bara beskriva följande; duscharna fanns på ett inhängnat område i storlek av ungefär en tennisplan. Väggarna var ett heltäckande gallerstaket, längs ena långsidan stod bänkar och längs den andra var det duschar (tänk lång ledning som hänger från kortsida till kortsida där vatten konstant forsar ut på ca 20 ställen). Och ja, där stod vi, kalla, trötta och glada. I det värsta hagelovädret jag någonsin upplevt. Det blixtrade, dundrade och hällregnade - och så hagelkulorna, stora som flörtkulor, som smattrade mot våra nakna kroppar - alltså det var så komiskt?! När jag fick på mig mina torra kläder tog det ungefär en sekund innan jag var genomblöt igen. Det blev liksom en extra upplevelse.

Allt som allt är jag nöjd med loppet, även om jag hade hoppats på en bättre tid. Jag tror att jag skulle ha kunnat kapa några minuter om jag varit mer offensiv i starten och på så sätt sluppit trängas under så stora delar av loppet och kanske ytterligare några minuter genom att vågat hålla ett högre tempo än vad jag gjorde, jag trodde inte att jag skulle orka men med facit i hand kändes det som att jag hade mer att ge. Sluttiden blev 57 minuter och som sagt är jag ändå nöjd med det och upplevelsen i helhet. Precis som med Tough Race så tänkte jag under loppet att "i helvete heller att jag gör det här igen" men på vägen hem kände jag att jo, nog simmar jag nästa år också.