I lördags möttes jag och Karin i Dalsjö en och en halv timme innan det var dags för oss att starta i Tough Race Sweden. Det bokstavligt talat VRÄKTE ned regn och medan vi väntade på vår startgrupps tur att ge sig iväg såg vi hur den 8 kilometer långa hinderbanan blev lerigare och lerigare. Klockan 14 small startskottet och vi, som hundratals andra under dagen, tog oss an en brutalt geggig löpning över åkrar och diken, genom gyttjehål, upp och ned för ett berg, över stock och sten, under fallna träd och ständigt i djup och hal lera. Efter ungefär fyra kilometers löpning började hindren, det var genom tunnlar, över väggar, över nät, armgång över ett vattenhål, klättring över stockar och krypande under jord. Vi tog oss genom en kanske 30 meter lång gyttjebäck där vi sjönk ned till bröstet i lervattnet, och vi sicksackade senare över samma bäck hur många gånger som helst och för varje gång fötterna sögs fast i den djupa leran brände det mer och mer i benen. Vi simmade i en kall sjö, bar på tunga säckar och klättrade över höbalar. Alltså jävlar anamma vad vi och alla andra deltagare käpade där i regnet! Det värkte i våra kroppar och vid det sista hindret hade vi knappt kraft att ta oss framåt. Men vi gjorde det. Och satan i gatan vad stolt jag är över oss. Under delar av banan tänkte jag att "ALDRIG att jag gör det här igen" men i bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att se fram till nästa års upplaga av Tough Race. Tack till alla som var där och hejade på oss! <3

 

Efter loppet duschade jag kanske världshistoriens skönaste dusch (ja, alltså inte den på området som på riktigt var ISKALL, det fanns ett antal utomhusduschar på området där vi kunde spola av oss den värsta leran - utan den duschen jag tog när jag kom hem) och mättade magen med pannkakor som mamma stekte eftersom det var vad jag önskade mig typ mest av allt i hela världen just då. Tack. Sedan blev det bråttom iväg till tågstationen där jag hoppade på det första av tre tåg som tog mig till Örebro, där jag väntade på Johannes i någon timme innan han plockade upp mig. Och där började vår roadtrip. Jag körde sedan de fyra timmarna ned till Öland och när vi åkte över bron till ön gick solen upp. Det var så jävla vackert. Vi stannade på en rastplats, sov några timmar i bilen och vaknade till en klarblå himmel. Efter ett frukoststopp på närmsta mack infann vi oss i Borgholm där Johannes skulle tävla i Hamnsprinten, som är en rullskidtävling om ca 3 kilometer x 3 (kval, semifinal och final). Här kommer twisten på detta: Med några minuter kvar (för mig kändes det som typ fem minuter men J säger att det var 15) bestämde jag mig för att ställa upp. Jag har aldrig någonsin haft ett par rullskidor på fötterna. Jag fick snabbt låna ihop en utrustning, knäppte på mig fem storlekar för stora pjäxor och ställde mig på startlinjen. Jajemän. Anledningen? Det var bara en till tjej som var med i tävlingen, tävlingsarrangörerna frågade på skoj om jag ville vara med och jag tänkte att ja, varför inte? 

 

Det gick bra. Jag kom (inte helt förvånande) tvåa av tjejerna i min första rullskidtävling (min första rullskidåkning) någonsin, det är ju inte fy skam! Inte ett enda skrapsår och en väldigt härlig upplevelse. Alla var så trevliga och dessutom imponerade av mig (och Johannes, men nu pratar vi om mig), det kändes så himla fint att alla hejade på mig även fast jag låg långt efter de andra i mina heat. Jag blev dock inte varvad och hela tävlingen behövde inte stanna upp bara för att jag skulle hinna in i mål, bra så. 

 

Det var så himla jobbigt på sista varvet (tjejerna åkte sammanlagt 6 kilometer, varje heat var 3 kilometer och bestod av två varv, herrarna åkte ett heat till pga de var många fler) men att gå i mål gav mig värsta kicken. Efter det hejade jag in Johannes (okej, nu kan vi prata om honom) i mål, som överlägset vann herrklassen! Han var så stark och duktig, det var verkligen roligt att se! Det bästa jag hörde under dagen var en av arrangörerna som kom fram till oss och först sa till Johannes att "Oj, vilket bra tryck du hade! Riktigt imponerande, grymt bra" och sedan vände sig till mig och sa "men du, du var bättre!" Han var dessutom inte den enda som kom fram och sa något liknande, vilket kändes så himla fint - alla var verkligen grymt trevliga vilket gjorde det hela så mycket bättre. Här kan ni läsa Johannes inlägg om tävlingen, där finns några (skitfula) bilder på mig.

 

Ah. Och efter tävlingen checkade vi in på hotellet på Öland, såg oss omkring, åt middag, åkte på upptäcktsfärd och sedan tappade jag ned min telefon genom en minimal glipa på ett cafés terass. Så där ligger den. Kul. Men vafan, man är ju trots allt silvermedaljör. Och telefonen får jag förhoppningsvis tillbaka imorgon, när de lyckats skruva upp trallen på serveringen och fiska upp den jävla rymmaren.

 

Det här är nog mitt längsta (och ovanligaste) inlägg någonsin. Om du läst hela texten är du värd en medalj. Men då får du slå mig i rullskidor dagen efter en brutal hinderbana först.