Sommardagar, stunder av "bara vara" och en spännande bok - eller varför inte en härlig blogg att läsa och inspireras av? Här kommer ett par bloggtips, lite nätkärlek eller vad ni nu vill kalla det. Om ni vill att jag delar med mig av fler favoriter gör jag gärna det. Här nedan kommer i alla fall mina två första tips.
För alla som, precis som jag, är intresserade av inredning är det här en utmärkt blogg. Josefine delar med sig av tonvis med inspiration, både från sitt eget hem och från inredningsvärlden i stort. Bloggen är enkel och stilren (pluspoäng hos mig) och uppdateras frekvent (ännu mer pluspoäng). Lite extra gillar jag inlägget om Josefines
skrivbord, vem vill inte ha en sådan plats att låta kreativiteten flöda på liksom? Ett annat inlägg som jag uppskattade var
det här, eftersom jag inte kan få nog av tips på prisvärda inredningsalternativ. Gillar dessutom att bloggen är relativt nystartad, eftersom jag annars kan få lite lätt panik av att inte hängt med från början. Jag ser fram emot att följa Josefines utveckling i bloggvärlden!
Här har vi en tjej som vet hur en kamera ska användas. Celines är bosatt i det vackra norr och hennes blogg har varit en favorit under flera år och jag kan bläddra bland hennes bilder hur länge som helst, inte minst bland bilderna från hennes
resa till USA. Nu har hon dessutom varit till landet på andra sidan Atlanten igen, och jag väntar ivrigt på att få se magin jag är säker på att hon skapat genom sina bilder (smakprov ovan). Dessutom är hon otroligt skicklig på att fånga vardagen, naturen och ögonblicken runt sig, jag menar, titta bara på
dessa bilder! Den här bloggen bjuder på högklassig fotoinspiration i varje inlägg.
Det dyker ju upp recept på nyttiga chokladbollar, tårtor utan det ena och det andra, bakverk att äta med samvete och så vidare i all oändlighet lite överallt - det här är inte ett sådant recept. Det här är helt vanliga, jävligt goda, inte särskilt nyttiga chokladbollar.
Helt vanliga chokladbollar
100 gram smör
1 dl socker
3 dl havregryn
2 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 msk kaffe
Pärlsocker
Jag brukar börja med att blanda ihop smör och socker, sedan har jag i resten av de torra ingridienserna och häller sist i kaffet (varmt), vilket gör att smöret smälter och smeten går ihop sig väldigt bra. Det känns inte som att ett recept för världens enklaste grej behöver vara mer utförligt än så här, för sedan rullar jag helt enkelt bara bollarna i pärlsocker och ställer dem kallt. Klart!
Hur börjar en perfekt sommardag?
Med ett dopp i sjön efter en långpromenad i morgonsolen. Eller om det regnar ute så börjar den perfekta morgonen i soffan, med täcken, kuddar och en riktigt bra film.
Vad ser du mest fram emot den här sommaren?
Mycket. Vill inte längta för mycket till sådant som händer längre fram eftersom det känns som att tiden går snabbare då, men jag ser fram emot att åka till Spanien i september. Men mest längtar jag bara efter varma sommarkvällar, dagar med sol och bad och att bara leva sommarliv varje (ledig) dag. Och så ser jag fram emot Ellinors bröllop!
Vad äter du i sommar?
Vattenmelon, jordgubbar och rostat bröd med avokado. Kycklingsallader, grillat kött, grillad ananas och halloumi, glass i stora lass och säkert en hel del fikabröd. Woups.
En låt som ger dig sommarkänslor?
Gavin DeGraw - Untamed.
Hur tränar du i sommar?
Vi har haft gymkort genom hockeyföreningen, men det har gått ut och nu har vi fått gymkort på ett annat ställe (där jag inte trivs lika bra), men jag försöker hålla i gymmandet ändå. Utöver det kommer det bli mycket utomhusträning i form av simning, löpning, backträning och svettiga fyspass med laget.
Jobbar du något i sommar?
Japp. En hel del. Det blir jobb i receptionen på Lugnet hela sommaren.
Vilka umgås du med i sommar?
Johannes, familjen, Ellinor, mina kusiner, laget, Jasmine och Viktor och alla andra som känner för att dra iväg på små och stora äventyr med mig.
Fem saker du vill göra den här sommaren?
→ Hoppa från klipporna i kalkbrottet med min broder.
→ Lära mig tycka om att springa.
→ Fotografera supermycket.
→ Åka båt.
→ Göra någon mysig utflykt med familjen.
Vad är det värsta med sommaren?
Fästingar och sniglar. Fy farao vad äckligt det är med fästingar och sniglar!! Och att jobba inomhus hela dagen när det är värsta bästa sommarvädret utanför fönstret.
Beskriv sommaren med fem ord?
Värme, gemenskap, äventyr, pirr, kvällsdopp.
/om ni är sugna på att göra listan så är det bara att kopiera och köra på! men länka gärna till mig, och kommentera i det här inlägget, så kan jag kika på era svar!
Det är inte särskilt tätt mellan uppdateringarna här inne nu, men jag är helt enkelt upptagen med att bara leva. De dagar jag inte jobbar (jobbat några dagar här och där den senaste veckan, men från och med lördag blir det jobb varje dag i flera veckor innan nästa lediga dag) är jag, Magda, Linnea och Linnea ute på olika slags äventyr. Igår gav vi SUP en chans vilket var hur roligt som helst trots spöregn och en bullrande åska! Just nu håller vi på och packar ihop oss för att dra ut på sjön och tälta på någon av öarna. Sommarlivet, ni vet. Vi hörs när vi hörs!
Jag är på väg till Vansbro nu för att simma tre kalla kilometer. Tänkte bara säga att om ni känner för det kan ni följa mig på mystory, lägg till @corneliaer på snapchat i så fall. Hejarop mottages tacksamt! Vi hörs!
UPPDATERING:
Johannes följde med mig till Vansbro och höll mig sällskap ända fram till start. Jag hade inte varit nervös innan men när vi skulle åka hemifrån kom nervositeten och pirret i magen som ett brev på posten. Jag hade inte tränat särskilt mycket inför loppet, men jag är relativt trygg i min teknik. Har dock inte alls fått ihop den distansträning jag hade tänkt mig, utan har max simmat 1500 meter (2000 m. vid ett tillfälle) åt gången och sammalagt skrapat ihop kanske 8 kilometer sedan jag anmälde mig i maj. Våtdräkten provade jag för första gången i fredags och den var inte alls bekväm, det kändes som att jag blev strypt vilket gjorde det väldigt obehagligt.
Väl på plats i Vansbro var nervositeten borta, vi var där i god tid och höll till vid startområdet timmen innan det var dags. Mamma och pappa hann dit en stund innan jag gick in i startfållan och det kändes skönt att få lycka-till-kramar av dem och Johannes. Jag var beredd på att det skulle vara kallt i vattnet, så kylan gjorde mig inte så mycket just när jag gick ned i vattnet, men när jag började simma tror jag att min kropp fick någon slags minichock av kombinationen kyla, nervositet, trängsel och vetskapen om att ha 3 kilometer framför mig som gjorde att jag inte kunde andas. Det var riktigt obehagligt de första 50-100 m. och jag tänkte att "känns det så här hela vägen så går det inte", det släppte dock som tur var och jag hittade snabbt tillbaka till motivationen. Våtdräkten satt bättre i halsen efter en omgång med saxen och jag var tacksam över att ha den eftersom kylan var påtaglig även med våtdräkt. Vid starten drog det in mörka moln på den tidigare klarblå himlen, men SMHI lovade en regnfri lördag så vi antog att molnen skulle passera obemärkt. Icke. Någonstans mellan 500-1000 simmade meter drog åskan in över oss, det small, dundrade och blixtrade utan dess like.
Det var väldigt trångt i vattnet, jag ångrar att jag inte var mer på i starten, jag hamnade rätt lång bak i min startgrupp och fick sick-sacka mig fram mellan simmarna. Det var omöjligt att komma in i någon slags rytm eftersom jag hela tiden blev insimmad i/simmade in i någon. Vattnet var mörkt och det var svårt att orientera sig, jag såg ungefär så långt som min egen hand så att ta sig fram mellan alla deltagare var ett jäkla trixande.
Mellan 1000-2000 meter blev det glesare mellan simmarna och där kom jag in i ett riktigt behagligt tempo där jag kunde hitta min egen takt. Jag och de andra som simmade i samma tempo kom dock ikapp delar av de två tidigare startgrupperna (som startade 15 resp. 30 minuter innan min grupp) och då blev det direkt trångt igen. De första två kilometrarna simmas medströms i Vanån och den sista kilometern simmas motströms i Dalälven.
När vi simmade upp i älven var rådet att hålla sig längst till höger eftersom strömmarna är svagast där, jag såg dock direkt att det skulle vara helt hopplöst att simma där eftersom de allra flesta gjorde just det. Jag valde därför att göra helt tvärt om och höll mig längst till vänster. Med- och motströmmarna kände jag helt ärligt inte av, men däremot gick kylan i älven inte att ta miste på - satan i gatan vad kallt det var! Kändes som brain-freeze i hela huvudet och det värkte i kroppen. När det var 500 meter kvar såg jag målet och dessutom hade jag nästan en kilometer tidigare fått syn på min lilla hejarklack som följde mig längs älvkanten. Jag tänkte på när jag tidigare simmat förbi markeringen "2500 meter kvar" och det kändes som en helt annan dag! Jag försökte hålla min rytm och hade bestämt mig för att räkna 100 armtag åt gången för att koncentrera mig på siffrorna istället för att tänka på hur det kändes och när jag tittade mot målet 300 armtag senare kändes det som att det hade flyttats längre bort än när jag först såg det.
Sista biten minns jag inte. Jag bara simmade. Det var så jäkla trångt och jag svor konstant under vattnet de sista 500. Det sparkades, trängdes och knuffades (alltså ingen sparkade ju så klart någon med flit, men det blev ju så eftersom det var så trångt) och eftersom jag kanske är lite för snäll var jag defensiv och försökte vara så lite ivägen som möjligt. När jag närmade mig målet kände jag dock bara att "nä, nu jävlar SKA JAG FRAM" och när jag slog handen i tidtagningsmarkeringen kände jag en enorm lättnad.
När jag hämtade ut min förvaringspåse bröt ovädret ut på riktigt, åskan och blixtarna fick sällskap av enorma hagelkulor och ett rejält, ihållande skyfall. Kanske ovärd information men jag måste bara beskriva följande; duscharna fanns på ett inhängnat område i storlek av ungefär en tennisplan. Väggarna var ett heltäckande gallerstaket, längs ena långsidan stod bänkar och längs den andra var det duschar (tänk lång ledning som hänger från kortsida till kortsida där vatten konstant forsar ut på ca 20 ställen). Och ja, där stod vi, kalla, trötta och glada. I det värsta hagelovädret jag någonsin upplevt. Det blixtrade, dundrade och hällregnade - och så hagelkulorna, stora som flörtkulor, som smattrade mot våra nakna kroppar - alltså det var så komiskt?! När jag fick på mig mina torra kläder tog det ungefär en sekund innan jag var genomblöt igen. Det blev liksom en extra upplevelse.
Allt som allt är jag nöjd med loppet, även om jag hade hoppats på en bättre tid. Jag tror att jag skulle ha kunnat kapa några minuter om jag varit mer offensiv i starten och på så sätt sluppit trängas under så stora delar av loppet och kanske ytterligare några minuter genom att vågat hålla ett högre tempo än vad jag gjorde, jag trodde inte att jag skulle orka men med facit i hand kändes det som att jag hade mer att ge. Sluttiden blev 57 minuter och som sagt är jag ändå nöjd med det och upplevelsen i helhet. Precis som med Tough Race så tänkte jag under loppet att "i helvete heller att jag gör det här igen" men på vägen hem kände jag att jo, nog simmar jag nästa år också.
Okej, de senaste dagarna kan vi sammanfatta med följande tre ord: utmanande, roligt, jobbigt.
I lördags möttes jag och Karin i Dalsjö en och en halv timme innan det var dags för oss att starta i Tough Race Sweden. Det bokstavligt talat VRÄKTE ned regn och medan vi väntade på vår startgrupps tur att ge sig iväg såg vi hur den 8 kilometer långa hinderbanan blev lerigare och lerigare. Klockan 14 small startskottet och vi, som hundratals andra under dagen, tog oss an en brutalt geggig löpning över åkrar och diken, genom gyttjehål, upp och ned för ett berg, över stock och sten, under fallna träd och ständigt i djup och hal lera. Efter ungefär fyra kilometers löpning började hindren, det var genom tunnlar, över väggar, över nät, armgång över ett vattenhål, klättring över stockar och krypande under jord. Vi tog oss genom en kanske 30 meter lång gyttjebäck där vi sjönk ned till bröstet i lervattnet, och vi sicksackade senare över samma bäck hur många gånger som helst och för varje gång fötterna sögs fast i den djupa leran brände det mer och mer i benen. Vi simmade i en kall sjö, bar på tunga säckar och klättrade över höbalar. Alltså jävlar anamma vad vi och alla andra deltagare käpade där i regnet! Det värkte i våra kroppar och vid det sista hindret hade vi knappt kraft att ta oss framåt. Men vi gjorde det. Och satan i gatan vad stolt jag är över oss. Under delar av banan tänkte jag att "ALDRIG att jag gör det här igen" men i bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att se fram till nästa års upplaga av Tough Race. Tack till alla som var där och hejade på oss! <3
Efter loppet duschade jag kanske världshistoriens skönaste dusch (ja, alltså inte den på området som på riktigt var ISKALL, det fanns ett antal utomhusduschar på området där vi kunde spola av oss den värsta leran - utan den duschen jag tog när jag kom hem) och mättade magen med pannkakor som mamma stekte eftersom det var vad jag önskade mig typ mest av allt i hela världen just då. Tack. Sedan blev det bråttom iväg till tågstationen där jag hoppade på det första av tre tåg som tog mig till Örebro, där jag väntade på Johannes i någon timme innan han plockade upp mig. Och där började vår roadtrip. Jag körde sedan de fyra timmarna ned till Öland och när vi åkte över bron till ön gick solen upp. Det var så jävla vackert. Vi stannade på en rastplats, sov några timmar i bilen och vaknade till en klarblå himmel. Efter ett frukoststopp på närmsta mack infann vi oss i Borgholm där Johannes skulle tävla i Hamnsprinten, som är en rullskidtävling om ca 3 kilometer x 3 (kval, semifinal och final). Här kommer twisten på detta: Med några minuter kvar (för mig kändes det som typ fem minuter men J säger att det var 15) bestämde jag mig för att ställa upp. Jag har aldrig någonsin haft ett par rullskidor på fötterna. Jag fick snabbt låna ihop en utrustning, knäppte på mig fem storlekar för stora pjäxor och ställde mig på startlinjen. Jajemän. Anledningen? Det var bara en till tjej som var med i tävlingen, tävlingsarrangörerna frågade på skoj om jag ville vara med och jag tänkte att ja, varför inte?
Det gick bra. Jag kom (inte helt förvånande) tvåa av tjejerna i min första rullskidtävling (min första rullskidåkning) någonsin, det är ju inte fy skam! Inte ett enda skrapsår och en väldigt härlig upplevelse. Alla var så trevliga och dessutom imponerade av mig (och Johannes, men nu pratar vi om mig), det kändes så himla fint att alla hejade på mig även fast jag låg långt efter de andra i mina heat. Jag blev dock inte varvad och hela tävlingen behövde inte stanna upp bara för att jag skulle hinna in i mål, bra så.
Det var så himla jobbigt på sista varvet (tjejerna åkte sammanlagt 6 kilometer, varje heat var 3 kilometer och bestod av två varv, herrarna åkte ett heat till pga de var många fler) men att gå i mål gav mig värsta kicken. Efter det hejade jag in Johannes (okej, nu kan vi prata om honom) i mål, som överlägset vann herrklassen! Han var så stark och duktig, det var verkligen roligt att se! Det bästa jag hörde under dagen var en av arrangörerna som kom fram till oss och först sa till Johannes att "Oj, vilket bra tryck du hade! Riktigt imponerande, grymt bra" och sedan vände sig till mig och sa "men du, du var bättre!" Han var dessutom inte den enda som kom fram och sa något liknande, vilket kändes så himla fint - alla var verkligen grymt trevliga vilket gjorde det hela så mycket bättre.
Här kan ni läsa Johannes inlägg om tävlingen, där finns några (skitfula) bilder på mig.
Ah. Och efter tävlingen checkade vi in på hotellet på Öland, såg oss omkring, åt middag, åkte på upptäcktsfärd och sedan tappade jag ned min telefon genom en minimal glipa på ett cafés terass. Så där ligger den. Kul. Men vafan, man är ju trots allt silvermedaljör. Och telefonen får jag förhoppningsvis tillbaka imorgon, när de lyckats skruva upp trallen på serveringen och fiska upp den jävla rymmaren.
Det här är nog mitt längsta (och ovanligaste) inlägg någonsin. Om du läst hela texten är du värd en medalj. Men då får du slå mig i rullskidor dagen efter en brutal hinderbana först.
26-åring från Dalarna med stort intresse för foto & inredning. Drömmer om resor, inredningsjobb & lyckliga dagar. Hämtar kraft & glädje hos familj, på hockeyplanen & under stjärnklara natthimlar.
