Jag började spela hockey när jag gick i åttan, jag hade innan det tävlat i simning och brottning under många år - två individuella sporter där jag tävlade ensam, med och mot mig själv. Att börja spela hockey innebar att jag blev en del av ett lag, en länk i en kedja där ingens egna prestation var starkare än alla våra prestationer tillsammans. Det var tufft i början, att märkas i omklädningsrummet, att prata med lagkamrater och tränare, att vara en viktig del i någon annans framgång. Efter mitt första år som hockeyspelare fick jag utmärkelsen "årets smygare" av mina tränare, jag fick även en reflex eftersom jag var svår att se i mängden. 

 

Tiden gick och något hände. Jag utvecklades, jag insåg hur mycket jag trivdes på isen. Förmodligen hjälpte det att mina föräldrar var väldigt engagerade i laget, jag hade min egna trygghet där i dem och jag fick fantastiska vänner som blev ännu en trygghet. Jag var fortfarande ingen som hördes, men jag gjorde mitt jobb på isen bättre för varje gång och jag insåg sakta att jag faktiskt gjorde nytta på planen. Det stärkte mig. Jag blev vald som lagkapten och förstod inte alls varför just jag skulle ha det ansvaret? Jag vågade ju inte ens prata så att alla hörde? Men jag blev stolt, så stolt. Mitt lag bytte klubb och vi blev starkare än någonsin, vi såg oss som en familj och kämpade för varandra. Vi delade mycket men mest av allt delade vi kärleken för fruset vatten och slipade skenor och det gjorde oss lyckliga. I laget hittade jag en plats, en roll som jag trivdes i, jag var fortfarande inte särskilt högljudd, men jag vågade säga vad jag tyckte, vågade ta ansvar och ta mig an rollen som lagkapten. Känslan av att jag var bra just för att jag var jag har mina föräldrar alltid förmedlat, men att få det bekräftat av människor i min egen ålder gjorde att jag kunde bära med mig känslan på ett nytt sätt. 

Jag kommer alltid vara blyg. Jag kommer aldrig tycka om att ta plats, att höras och synas. Men tack vare hockeyn har jag lärt mig att jag får vara just precis så. Jag har lärt mig att jag är viktig, att jag har rätt att säga vad jag tycker och jag har lärt mig saker om mig själv. Som att jag faktiskt är en bra ledare, som att jag verkligen tycker om att se andra människor utvecklas, att vara en del av deras utveckling både som person och som spelare. Jag har lärt mig att umgås över alla typer av gränser, att kämpa för det jag brinner för, jag har lärt mig om det samarbete som bara uppstår i ett lag. Jag har spelat i 10 år och har inte en tanke på att lägga skridskorna på hyllan.

Jag har engagerat mig mycket i klubben, jag har varit med och genomfört en organisationsförändring, startat upp kommittéer och varit sponsoransvarig för samtliga ungdomslag. Suttit på möten sena kvällar, ringt sponsorer och samarbetspartners i oändlighet och fört diskussioner med medlemmar och styrelse. Samtidigt har jag (förutom att jag pluggar 100% på högskolan och har två schemalagda jobb) spelat i damlaget, som under säsongen samarbetat med ett annat damlag, hållt träningar för flicklaget och hållt i friluftsagar där vi bjudit in skolklasser att prova på hockey, planerat för (och snart genomfört) Dalarnas första ishockeycup för flickor. Jag är ledare för cuplaget och tanken är att jag ska vara en av tre ledare till flicklaget vi kommer starta innan nästa säsong. Vi kommer ägna sommaren åt att rekrytera nya hockeyspelare och vintern åt att ge dem precis allt det här som hockeyn gett mig och mina lagkamrater; gemenskap, glädje, utveckling, trygghet och en stark tro på sig själv och sin del i sammanhanget. 

Ja hörrni, snart är det helg. Mentalt checkade jag ut från den här veckan redan vid lunch, direkt efter att jag lämnat in juridiktentan jag skrev i fem timmar under förmiddagen. Just nu är det kvällsjobb på biblioteket för mig och sedan springer jag till ishallen för veckans tredje hockeyträning. Helgen kommer vara en fin blandning av middag med familjen på Ferrys, finbesök av Johannes syster, två hockeyträningar, ett par gympass och en heldag i Mora där vi ska hejja på Jennifer som åker tjejvasan på lördag. Eventuellt klämmer vi in ett biobesök också, och några timmars plugg. Eller en tur till pulkabacken. Vi får väl se. Vad har ni för helgplaner? 

Tänkte bara kika in och säga hej innan jag dyker ned i lagboken för en heldag av juridikplugg. Har laddat med en två timmar lång promenad i den värmande morgonsolen (snö, minusgrader och klarblå himmel - blir det bättre?) och en rejäl frukost. Nu är det fullt fokus resten av dagen tills jag möter upp tjejerna för en efterlängtad utflykt och en rolig kväll. Vad gör ni idag? ♥

Att skriva som om ingenting hänt känns både overkligt och fel. Men allting känns i och för sig overkligt just nu. Kanske orkar jag berätta senare. Hösten och vintern har varit tung för oss alla, och den senaste månaden har varit hemsk. Sorg är en knepig känsla. En stark känsla. En väldigt verklig känsla. 

 

För tillfället är jag i norr och bara är. Laddar batterierna, samlar kraft. Umgås och andas. Jag är lyckligt lottad som har så många underbara människor i mitt liv. Så många nära relationer. En så stor trygghet att vila mot. Jag är så tacksam över min fina familj och över dem vi har runt oss, över dem som vakar över oss. Jag är tacksam över att jag fått lära mig vad kärlek och omtanke är, att familjen är dyrbar och att känna lycka i det lilla. Ja, det finns glädje och vackra stunder även när mörkret är som tätast, och jag är tacksam över att jag fått lära mig att se dem. Hålla fast vid dem. <3